Postterapeutiskt arbete.

Och nu är jag frisk och känslomässigt normal.... eller kanske inte riktigt.
Det finns en hel del kvar att jobba på, märker jag. Jag tycker att jag har kontroll över mina tankar och känslor och i det stora hela fungerar jag faktiskt riktigt bra. Men jag har fortfarande svårt att ta när vissa människor inte lever upp till mina förväntningar. Jag inser så klart att det är MITT problem då det är mina förväntningar, men det tar ju inte bort själva känslan av att inte duga.

Jag försöker att i största mån undvika att lägga in mina egna tolkningar på andra människors beteenden för jag vet att det är just där problemet ligger. Jag har inte facit, jag vet inte varför människor beter sig som de gör och jag kan inte heller styra andra människors beteenden. Det enda jag kan göra är att ta ansvar för mina tankar, mina känslor och min reaktion.

Ibland känner jag mig som en misshandlad hund. Jag stannar trots att jag blir illa behandlad. Ju mindre en person ger mig desto mer känner jag mig tvingad att ge. Precis som att det är min plikt att se till att vara omtyckt, hur skadligt det än är för mig själv. Jag slår knut på mig själv för att bli "älskad" trots att den människan egentligen inte betyder ett dugg för mig.

Det är precis detta som är mitt riktiga problem just nu. Jag förstår hur jag fungerar och varför, men det är svårt att ta bort det beteendet. Jag vet rent intellektuellt att det inte spelar någon roll vad andra tycker. Att jag egentligen borde kapa kontakten med sådana människor och istället lägga ner energi på det som får mig att må bra. Trots det hänger jag fortfarande upp mig på människor som får mig att må dåligt och jag blir nästan besatt av att få dem att älska mig, trots att jag faktiskt inte ens bryr mig ett dugg om människan i fråga.

Jag har alltså en hel del kvar att jobba på, men som sagt, i det stora hela fungerar jag bra.

Så mycket kärlek

Det är konstigt att jag helt plötsligt blir överöst med kärlek från alla håll. Mina vänner, min familj och andra i min närhet talar om hur mycket de uppskattar och tycker om mig. Jag undrar om det är något nytt eller om det faktiskt varit så hela tiden och att jag bara inte har uppmärksammat det tidigare.

Jag tycker om den människan som jag ser när jag speglar mig i deras ögon. Jag ser en varm och medkännande människa. En positiv människa som ger andra bra energi. En människa som är lojal och som bryr sig på riktigt. En människa med humor och intelligens. En glad, stark och modig människa. En intressant människa med ett rikt inre. En människa som tillför något unikt.

Äntligen har jag hittat mig själv. Äntligen är hon tillbaka, den där tok-roliga tjejen som gillar att leva.

Tänk vad lite kärlek kan göra skillnad.

Självbild.

Det var ett par dagar sedan jag skrev senast. Ibland känner jag inget behov av att skriva och ibland är det helt tvärt om.
Dagarna rullar på. Jag är stark både fysiskt och psykiskt och jag trivs med livet.

Ett stort framsteg som jag gjort är att jag inte längre mår dåligt över min kropp. I går stod jag framför helkroppspegeln i badrummet och noterade att jag fått ordentliga celluliter på låren och för bara några månader sedan hade det inneburit självsvält i ett par månader framöver. Nu konstaterade jag faktum och åt ändå min middag med gott samvete. Jag tränar flera gånger i veckan och jag äter regelbundna måltider och jag mår riktigt bra av det. Jag är inte trådsmal och jag har celluliter, so fucking what? Jag mår bra. Jag är inte sjuk. Jag kan springa en mil utan att dö. Jag njuter av att kunna äta det jag tycker om då och då. Jag trivs med mig själv och får nog leva med lite celluliter och fett på min kropp. Det är så här jag är skapt och det kunde vara mycket, mycket värre.

Jag är så glad över att jag börjar bli sams med mig själv. Visst har jag dåliga dagar då jag intalar mig själv att jag inte duger, men de dagarna blir bara färre och färre. Jag duger... och inte bara duger jag... jag är BRA!

Min självbild har varit så skev i så många år och på ett sätt kanske den är fortfarande är skev, men om det är åt det positiva hållet så gör det mig inte ett dugg. Jag ska leva med mig själv som sällskap i många, många år till och då är det ju fantastiskt om jag förutom att stå ut med mig själv, faktiskt älskar mig själv och jag tror att det är det som håller på att hända.

Jag gör fel och misstag, jag är lat och rådvill ibland, jag är inte direkt den snyggaste tjejen som finns, men jag är bra och det räcker gott och väl. Om andra inte ser det jag ser så har de ingen plats i mitt liv. Jag behöver bara mig själv och mina nära och kära. Jag står upp för mig själv, jag tar ingen skit från någon just för att jag förtjänar bättre.

Det blev så uppenbart här om dagen när jag träffade exet och han berättade om sin krashade relation att jag har varit med en människa som inte har uppskattat mig. En som klankade ner på mig för att sedan vända sig om och skaffa något MYCKET, MYCKET värre och dessutom bli mer kär i henne än vad han någonsin varit i mig. En människa som gjort så otroligt mycket värre saker, som har så ENORMT mycket mer problem än jag och henne tänkte han gifta sig och skaffa barn med. Till mig sa han att han varken ville gifta sig eller skaffa barn med mig för att jag hade problem och att jag hade depression. Från att ha gått omkring och tyckt att han förtjänade bättre än jag så har jag insett att JAG förtjänar bättre än honom. Inte för än nu förstår jag konceptet att man måste älska sig själv för att någon annan ska kunna älska en. Han älskade äldrig MIG, han älskade den svaga patetiska depressiva nollan som jag var när vi träffades. Hon är inte jag.

Jag trivs bra med mig själv nu. Jag är på rätt väg och jag vet att jag kommer att skaffa precis det liv jag vill ha. JAG. SJÄLV.

Stress

Den här måndagen har jag slagit rekord i effektivitet på jobbet. Det har verkligen varit stressigt och jag har fortfarande hög puls och handsvett trots att saker och ting lugnat ner sig nu.

MEN... om en timme ska jag till gymmet och bli av med lite stresshormoner. Sen kommer J hit och tar ut mig på middag och ger mig lite kroppsvärme. Det finns inget bättre sätt att bli av med stress än så.

Livet kunde vara sämre.

Livet.

Ju bättre jag mår mentalt, desto mer kan jag lyfta blicken och se andra människors perspektiv. Jag är mindre paranoid och jag tar saker mindre personligt. Ett svek glömmer jag aldrig och har fortfarande svårt att förlåta vissa människor som stått mig nära och som svikit mig, men jag kan i alla fall se att de inte har gjort det för att de är elaka, utan helt enkelt för att de är själviska.

Jag förstår att människor är själviska, sådan är ju människans natur och jag behöver ju själv öva på att bli mer självisk för att inte tappa bort mig själv i relationen till andra. Däremot kan jag känna att det inte riktigt finns någon plats i mitt liv för en människa som är så självisk att den helt och hållet glömmer bort att den på vägen sårar och trampar på andra människor.

Människor sårar andra människor hela tiden. Sånt är livet. Nothing personal!

Förändringar.

Jag har väldigt svårt att hantera förändringar, både stora och små. Självklart inser jag att alla förändringar inte är av ondo och att saker och ting måste förändras ibland. Men jag behöver tid att smälta det, annars får jag ångest.

Idag kallade man till ett extrainsatt personalmöte på jobbet. Man bjöd på tårta och berättade att vår VD avgår idag och lämnar posten åt vår produktionschef. Alla blev rätt chockade, men jag tror att jag var den enda som fick en klump i magen. Jag förstår att det var oundvikligt och jag visste att det skulle hända så småningom, men inte att man skulle ge besked samma dag som det händer.

Egentligen borde det inte påverka mig nämnvärt mycket, men nu har jag ångest, hjärtklappning, svettiga handflator och känner mig obehaglig till mods. Det känns som att man försökt dölja detta in i det sista och jag tycker inte om det. Det kommer säkert bli bra i slutändan men jag hade gärna fått lite förvarning för att kunna känna mig bekväm i den stora förändringen.