Och nu är jag frisk och känslomässigt normal.... eller kanske inte riktigt.
Det finns en hel del kvar att jobba på, märker jag. Jag tycker att jag har kontroll över mina tankar och känslor och i det stora hela fungerar jag faktiskt riktigt bra. Men jag har fortfarande svårt att ta när vissa människor inte lever upp till mina förväntningar. Jag inser så klart att det är MITT problem då det är mina förväntningar, men det tar ju inte bort själva känslan av att inte duga.
Jag försöker att i största mån undvika att lägga in mina egna tolkningar på andra människors beteenden för jag vet att det är just där problemet ligger. Jag har inte facit, jag vet inte varför människor beter sig som de gör och jag kan inte heller styra andra människors beteenden. Det enda jag kan göra är att ta ansvar för mina tankar, mina känslor och min reaktion.
Ibland känner jag mig som en misshandlad hund. Jag stannar trots att jag blir illa behandlad. Ju mindre en person ger mig desto mer känner jag mig tvingad att ge. Precis som att det är min plikt att se till att vara omtyckt, hur skadligt det än är för mig själv. Jag slår knut på mig själv för att bli "älskad" trots att den människan egentligen inte betyder ett dugg för mig.
Det är precis detta som är mitt riktiga problem just nu. Jag förstår hur jag fungerar och varför, men det är svårt att ta bort det beteendet. Jag vet rent intellektuellt att det inte spelar någon roll vad andra tycker. Att jag egentligen borde kapa kontakten med sådana människor och istället lägga ner energi på det som får mig att må bra. Trots det hänger jag fortfarande upp mig på människor som får mig att må dåligt och jag blir nästan besatt av att få dem att älska mig, trots att jag faktiskt inte ens bryr mig ett dugg om människan i fråga.
Jag har alltså en hel del kvar att jobba på, men som sagt, i det stora hela fungerar jag bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar