Ju bättre jag mår mentalt, desto mer kan jag lyfta blicken och se andra människors perspektiv. Jag är mindre paranoid och jag tar saker mindre personligt. Ett svek glömmer jag aldrig och har fortfarande svårt att förlåta vissa människor som stått mig nära och som svikit mig, men jag kan i alla fall se att de inte har gjort det för att de är elaka, utan helt enkelt för att de är själviska.
Jag förstår att människor är själviska, sådan är ju människans natur och jag behöver ju själv öva på att bli mer självisk för att inte tappa bort mig själv i relationen till andra. Däremot kan jag känna att det inte riktigt finns någon plats i mitt liv för en människa som är så självisk att den helt och hållet glömmer bort att den på vägen sårar och trampar på andra människor.
Människor sårar andra människor hela tiden. Sånt är livet. Nothing personal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar