Postterapeutiskt arbete.

Och nu är jag frisk och känslomässigt normal.... eller kanske inte riktigt.
Det finns en hel del kvar att jobba på, märker jag. Jag tycker att jag har kontroll över mina tankar och känslor och i det stora hela fungerar jag faktiskt riktigt bra. Men jag har fortfarande svårt att ta när vissa människor inte lever upp till mina förväntningar. Jag inser så klart att det är MITT problem då det är mina förväntningar, men det tar ju inte bort själva känslan av att inte duga.

Jag försöker att i största mån undvika att lägga in mina egna tolkningar på andra människors beteenden för jag vet att det är just där problemet ligger. Jag har inte facit, jag vet inte varför människor beter sig som de gör och jag kan inte heller styra andra människors beteenden. Det enda jag kan göra är att ta ansvar för mina tankar, mina känslor och min reaktion.

Ibland känner jag mig som en misshandlad hund. Jag stannar trots att jag blir illa behandlad. Ju mindre en person ger mig desto mer känner jag mig tvingad att ge. Precis som att det är min plikt att se till att vara omtyckt, hur skadligt det än är för mig själv. Jag slår knut på mig själv för att bli "älskad" trots att den människan egentligen inte betyder ett dugg för mig.

Det är precis detta som är mitt riktiga problem just nu. Jag förstår hur jag fungerar och varför, men det är svårt att ta bort det beteendet. Jag vet rent intellektuellt att det inte spelar någon roll vad andra tycker. Att jag egentligen borde kapa kontakten med sådana människor och istället lägga ner energi på det som får mig att må bra. Trots det hänger jag fortfarande upp mig på människor som får mig att må dåligt och jag blir nästan besatt av att få dem att älska mig, trots att jag faktiskt inte ens bryr mig ett dugg om människan i fråga.

Jag har alltså en hel del kvar att jobba på, men som sagt, i det stora hela fungerar jag bra.

Så mycket kärlek

Det är konstigt att jag helt plötsligt blir överöst med kärlek från alla håll. Mina vänner, min familj och andra i min närhet talar om hur mycket de uppskattar och tycker om mig. Jag undrar om det är något nytt eller om det faktiskt varit så hela tiden och att jag bara inte har uppmärksammat det tidigare.

Jag tycker om den människan som jag ser när jag speglar mig i deras ögon. Jag ser en varm och medkännande människa. En positiv människa som ger andra bra energi. En människa som är lojal och som bryr sig på riktigt. En människa med humor och intelligens. En glad, stark och modig människa. En intressant människa med ett rikt inre. En människa som tillför något unikt.

Äntligen har jag hittat mig själv. Äntligen är hon tillbaka, den där tok-roliga tjejen som gillar att leva.

Tänk vad lite kärlek kan göra skillnad.

Självbild.

Det var ett par dagar sedan jag skrev senast. Ibland känner jag inget behov av att skriva och ibland är det helt tvärt om.
Dagarna rullar på. Jag är stark både fysiskt och psykiskt och jag trivs med livet.

Ett stort framsteg som jag gjort är att jag inte längre mår dåligt över min kropp. I går stod jag framför helkroppspegeln i badrummet och noterade att jag fått ordentliga celluliter på låren och för bara några månader sedan hade det inneburit självsvält i ett par månader framöver. Nu konstaterade jag faktum och åt ändå min middag med gott samvete. Jag tränar flera gånger i veckan och jag äter regelbundna måltider och jag mår riktigt bra av det. Jag är inte trådsmal och jag har celluliter, so fucking what? Jag mår bra. Jag är inte sjuk. Jag kan springa en mil utan att dö. Jag njuter av att kunna äta det jag tycker om då och då. Jag trivs med mig själv och får nog leva med lite celluliter och fett på min kropp. Det är så här jag är skapt och det kunde vara mycket, mycket värre.

Jag är så glad över att jag börjar bli sams med mig själv. Visst har jag dåliga dagar då jag intalar mig själv att jag inte duger, men de dagarna blir bara färre och färre. Jag duger... och inte bara duger jag... jag är BRA!

Min självbild har varit så skev i så många år och på ett sätt kanske den är fortfarande är skev, men om det är åt det positiva hållet så gör det mig inte ett dugg. Jag ska leva med mig själv som sällskap i många, många år till och då är det ju fantastiskt om jag förutom att stå ut med mig själv, faktiskt älskar mig själv och jag tror att det är det som håller på att hända.

Jag gör fel och misstag, jag är lat och rådvill ibland, jag är inte direkt den snyggaste tjejen som finns, men jag är bra och det räcker gott och väl. Om andra inte ser det jag ser så har de ingen plats i mitt liv. Jag behöver bara mig själv och mina nära och kära. Jag står upp för mig själv, jag tar ingen skit från någon just för att jag förtjänar bättre.

Det blev så uppenbart här om dagen när jag träffade exet och han berättade om sin krashade relation att jag har varit med en människa som inte har uppskattat mig. En som klankade ner på mig för att sedan vända sig om och skaffa något MYCKET, MYCKET värre och dessutom bli mer kär i henne än vad han någonsin varit i mig. En människa som gjort så otroligt mycket värre saker, som har så ENORMT mycket mer problem än jag och henne tänkte han gifta sig och skaffa barn med. Till mig sa han att han varken ville gifta sig eller skaffa barn med mig för att jag hade problem och att jag hade depression. Från att ha gått omkring och tyckt att han förtjänade bättre än jag så har jag insett att JAG förtjänar bättre än honom. Inte för än nu förstår jag konceptet att man måste älska sig själv för att någon annan ska kunna älska en. Han älskade äldrig MIG, han älskade den svaga patetiska depressiva nollan som jag var när vi träffades. Hon är inte jag.

Jag trivs bra med mig själv nu. Jag är på rätt väg och jag vet att jag kommer att skaffa precis det liv jag vill ha. JAG. SJÄLV.

Stress

Den här måndagen har jag slagit rekord i effektivitet på jobbet. Det har verkligen varit stressigt och jag har fortfarande hög puls och handsvett trots att saker och ting lugnat ner sig nu.

MEN... om en timme ska jag till gymmet och bli av med lite stresshormoner. Sen kommer J hit och tar ut mig på middag och ger mig lite kroppsvärme. Det finns inget bättre sätt att bli av med stress än så.

Livet kunde vara sämre.

Livet.

Ju bättre jag mår mentalt, desto mer kan jag lyfta blicken och se andra människors perspektiv. Jag är mindre paranoid och jag tar saker mindre personligt. Ett svek glömmer jag aldrig och har fortfarande svårt att förlåta vissa människor som stått mig nära och som svikit mig, men jag kan i alla fall se att de inte har gjort det för att de är elaka, utan helt enkelt för att de är själviska.

Jag förstår att människor är själviska, sådan är ju människans natur och jag behöver ju själv öva på att bli mer självisk för att inte tappa bort mig själv i relationen till andra. Däremot kan jag känna att det inte riktigt finns någon plats i mitt liv för en människa som är så självisk att den helt och hållet glömmer bort att den på vägen sårar och trampar på andra människor.

Människor sårar andra människor hela tiden. Sånt är livet. Nothing personal!

Förändringar.

Jag har väldigt svårt att hantera förändringar, både stora och små. Självklart inser jag att alla förändringar inte är av ondo och att saker och ting måste förändras ibland. Men jag behöver tid att smälta det, annars får jag ångest.

Idag kallade man till ett extrainsatt personalmöte på jobbet. Man bjöd på tårta och berättade att vår VD avgår idag och lämnar posten åt vår produktionschef. Alla blev rätt chockade, men jag tror att jag var den enda som fick en klump i magen. Jag förstår att det var oundvikligt och jag visste att det skulle hända så småningom, men inte att man skulle ge besked samma dag som det händer.

Egentligen borde det inte påverka mig nämnvärt mycket, men nu har jag ångest, hjärtklappning, svettiga handflator och känner mig obehaglig till mods. Det känns som att man försökt dölja detta in i det sista och jag tycker inte om det. Det kommer säkert bli bra i slutändan men jag hade gärna fått lite förvarning för att kunna känna mig bekväm i den stora förändringen.

Sista dagen i januari.

Det märks i hela kroppen att ljuset håller på att komma tillbaka. Jag är mycket piggare och det blir lättare och lättare att gå upp på morgnarna. I söndags käkade jag brunch med syrran och sen tog vi en långpromenad på Djurgården i solskenet och solen värmde riktigt skönt. Våren är inte allt för långt borta nu.

De två senaste månaderna har varit ganska lugna och jag har valt att vara hemma mycket och fokusera på mitt välmående i form av träning och sömn. Det har varit riktigt bra, för jag var rätt sliten efter sommarens och höstens festande. Nu känner jag mig i form igen och februari kommer att bli en social månad. Jag har inbokade aktiviteter varje helg fram till mitten av mars och jag ser fram emot det. Efter två månaders "isolering" börjar jag bli lite smått uttråkad.

Jag kommer däremot ta det lugnt med alkoholen även i fortsättningen eftersom jag har insett att jag blir lite FÖR euforisk när jag dricker. Senast för några helger sedan, när jag var hemma hos mina föräldrar kände jag ett riktigt lyckorus och älskade allt och alla när jag druckit ett par glas vin. Det är naturligtvis inget fel i det, men det kan bli lite problematiskt eftersom det då blir svårt att sluta dricka i tid. Jag borde kanske inte dricka alls när jag äter medicinen, men jag hoppas att jag kan försöka hålla det på en kontrollerad nivå i stället för att inte kunna dricka alls.

Tack och hej gråa, tråkiga januari. Välkommen februari.

Mindfulness.

Tiden går alldeles för fort. Jag försöker stanna upp ibland och leva i nuet, men allt som oftast glider dagarna in i varandra och ibland kan jag inte ens minnas vad jag gjorde dagen innan. Jag vet att det inte är bra och jag vet att jag måste försöka ändra på det men det är svårt.

Tack och lov har jag i alla fall en massa saker i mitt liv som jag tycker om att göra och jag försöker ta vara på de momenten och verkligen vara där mentalt så att jag inte går miste om de där stunderna. Det är så lätt att saker går på rutin och att man glömmer bort att koppla in sitt fulla medvetande när man gör saker i vardagen. Ibland är det ju perfekt att leva så, speciellt när man gör tråkiga saker, men ibland betyder det att man missar de fina bitarna och att hjärnan inte ens registrerar vad man gör. Det är synd, för vissa moment kommer ju aldrig tillbaka och om hjärnan inte registrerar dem så läggs de ju inte heller till i minnet. Man börjar göra saker per automatik och då förlorar man känslan.

Mindfulness är inte hokus pokus... det är inte något löjligt "new-ageigt" dravel som jag först tyckte när jag fick höra talas om det. Mindfulness handlar om att vara medveten här och nu. Att uppleva livet istället för att gå på autopilot hela tiden. Det handlar om att se, att känna, att lukta, att smaka, att höra... det handlar om att leva nu. Många problem kan bli så otroligt obetydliga och banala ur det perspektivet. Vad är meningen med att tänka på att jag frös igår eller att jag kanske kommer att frysa i morgon om jag samtidigt missar att registrera att jag här och nu är varm i hela kroppen? Självklart måste man planera framåt, självklart måste man komma ihåg var man kom ifrån, men om man inte är mindful så lever man bara i det förgångna och i framtiden och ingen utav de två dimensionerna kan man kontrollera.

Jag övar och övar... och förhoppningsvis kommer jag att bli mycket bättre på att vara mindful.

Acceptans och förlåtelse

Kan man inte förlåta en oförrätt så kan man inte heller gå vidare. Det kommer alltid finnas med i bagaget och man kommer alltid påverkas tills man kan förlåta på riktigt. För att bli fri måste man utöva förlåtelse och acceptans.

För mig har det verkligen varit det absolut svåraste under terapin, att komma till acceptens. Jag jobbar fortfarande på det och vissa dagar tycker jag att jag kommit långt... men ibland dyker det upp små, små tecken att jag inte alls accepterat och förlåtit saker jag tror att jag kommit över.

När sonen kom hem och berättade om sitt fantastiska resultat på nationella provet i matte var min första reaktion glädje och stolthet, precis som det ska vara. Däremot kom reaktion nummer två kort där efter... "in your fucking face, asshole"! Jag kände revansch gentemot mannen som sa att min son inte var så smart som jag trodde.

Jag har kommit långt, men vissa saker finns fortfarande kvar där inne. Vissa saker måste jag jobba mycket hårdare på att acceptera och förlåta. Jag måste ta tag i det, för varje gång jag låter mitt förflutna påverka mig så förlorar jag tid och energi som jag istället kan lägga på min framtid, på saker som får mig att växa i stället för att tryckas ner.

Prioriteringar

Idag är en träningsfri dag och tur är väl det. Min kropp känns tung och stel och jag behöver verkligen vila. I måndags körde jag ett Styrka Medel pass och sprang 5 km efteråt. Igår körde jag ett Dans Fuego pass och jag tog ut vart enda steg så mina ben skakade hela vägen hem efteråt.

Jag ställde mig på vågen här om dagen och det visade sig att jag har gått ned 4 kilo på 3 veckor och eftersom jag har ätit ordentligt och tränat massor betyder det att det är ren fett-vikt som jag blivit av med. Härligt! Nu ska jag fortsätta att undvika vågen igen i 3 veckor och bara fokusera på att bli fast, stark och smidig. Jag har förresten kommit på en sak (det har tagit mig nästan 38 år att inse detta); man måste fylla på energiförrådet för att orka träna ordentligt. Tidigare kunde jag strunta i att äta på hela dagen och sedan gå och träna på tom mage. Det innebar alltid att jag inte orkade ge järnet när jag tränade och när jag sprang fick jag alltid håll. Nu har jag lärt mig att jag måste äta ca en timme innan jag tränar, annars orkar jag ingenting. Vilken enorm skillnad det blir på träningsresultaten när man äter.

I kväll ska jag hem till en kompis och äta middag. Det ska bli trevligt, även om jag egentligen borde vara hemma och tvätta. Eftersom det blir träning i morgon kväll igen så innebär det att jag inte kommer att hinna tvätta förrän på fredag. De senaste veckorna har jag bara varit hemma ett fåtal kvällar så allt hushållsarbete har verkligen blivit kraftigt eftersatt. Lägenheten behöver desperat städas, jag har knappt några rena kläder kvar och jag borde ta bort alla julsaker, men jag har bestämt att jag ska vara hemma på lördag så jag får ta tag i allt det där till helgen. Just nu prioriterar jag annat.

Myrsteg.

Det gör inte ett dugg att det är måndag. Jag har haft en riktigt bra helg och jag känner mig pigg och full av energi.
Jobbet har gått som en dans och jag har även hunnit med lite andra saker, som att beställa samlade betygsdokument från de kommuner jag tidigare pluggat i.

Jag vet vad jag vill läsa i höst och den kursen finns på distans här på universitetet i min stad. Det är en 50%-kurs och jag tror att jag ska fixa det med jobb och annat, bara jag är målinriktad och fokuserad. Jag är klar med min lista för 2012 och det är bara att börja sätta igång att bocka av mina delmål. Jag ser fram emot det. Vissa saker på listan är enkla och roliga medan andra är lite tuffare och kommer att kräva en hel del engagemang, men det är skönt att ha strukturerade mål att arbeta emot. Man blir liksom lite mer säker på vad som är värt att lägga ner energi på och vad som är helt onödigt.

Det roliga är att vissa saker som jag vill göra får inte plats på årets lista. Tidigare kunde jag inte komma en enda sak som jag ville göra och nu har jag helt plötsligt helt orealistiskt många saker jag vill uppleva. Men, men, jag har tid på mig. Små, små steg framåt nötte terapeuterna in i våra huvuden. Inte ta några jättekliv, med risk för att misslyckas. Det är bättre att sätta upp realistiska små delmål på vägen fram till det stora målet.

Jag tar små myrsteg fram... och jag trivs med det.

Mål.

Äntligen fredag! För första gången på flera veckor vaknade jag pigg och utvilad i morse, jag har förmodligen sovit riktigt bra i natt.

Helgen kommer att gå i familjens tecken. I kväll blir det film och mys med sonen, förvisso utan godis för mig, men det är ok. I morgon blir det familjemiddag hemma hos föräldrarna för att fira mammas födelsedag. Jag ser fram emot att träffa familjen och speciellt mina fina syskon. Det är tråkigt att vi inte kan träffas oftare, men så blir det ju när man inte bor i samma stad.

Veckan har faktiskt gått ovanligt fort, förmodligen för att jag har haft fullt upp på alla plan, både på jobbet och hemma.
Jag har verkligen kommit igång med träningen nu och jag känner mig rastlös om jag inte tränat på någon dag. Målet är att träna fyra gånger i veckan. Några veckor har jag bara hunnit träna tre gånger, men nu prioriterar jag verkligen träningen och bokar in det i almanackan så att jag inte ska boka in mig på andra saker de dagarna när jag avsatt tid för träning.

Jag känner mig riktigt stolt över mig själv som slutat röka, tränar regelbundet och jobbar aktivt för att må bra. Det var ett mål som jag satte upp för mig själv förra året och jag har verkligen hållit mig till min plan. Det blev i för sig lite si och så med träningen i slutet av förra året eftersom jag gick ut för hårt och drog på mig en inflammation i fotleden, men jag lärde mig av det och nu ser jag till att inte överbelasta kroppen. Mitt mål är långsiktigt och jag vill fortsätta att träna regelbundet, även om jag kommer dra ner på träningen till 3 ggr/vecka när jag nått mitt viktmål.

Eller viktmål... jag väger mig inte längre. Det handlar inte om kilon utan om hur kläderna sitter. Det är ytterligare en sak som jag är stolt över. Jag ser inte längre mig själv som fet och värderar mig inte i hur smal jag är. Jag vill vara snygg och smal, naturligtvis, men framför allt vill jag må bra. Jag är trött på att misshandla mig själv psykiskt och fysiskt och därför har jag ändrat min målbild.

Vad gäller det här årets mål så jobbar jag fortfarande på att formulera dem. Jag har bestämt mig för att de ska vara färdiga senast första februari, så jag har fortfarande lite tid på mig. Målen kommer att handla om att ändra på saker i mitt liv som jag inte är nöjd med och jag har en grov ide om hur det ska se ut, men det återstår fortfarande att ta reda på hur det ska genomföras och inom vilken tids- och ekonomisk ram som det ska ske.

Erase and rewind.

Ååå idag är jag lite smått irriterad på mig själv för att jag är så bortskämd och velig. Jag vill inte ha J, men jag vill att han ska vilja ha mig. Hur sjukt är inte det?. Jag vill vara fri, men jag vill att han ska vara min. Jag börjar bli svartsjuk (trots att jag inte har varken rätt eller några skäl att vara det).

Jag önskar verkligen att man kunde radera de tankar och känslor som man inte vill ha. Det skulle vara så mycket lättare än att behöva hantera de där fula oönskade tankarna som man inte ens vill kännas vid att man har.

Det är klart att jag kan hantera det, det är inte det... Men jag vill inte tänka och känna så. Jag vill vara lika fri i tankarna som jag är rent fysiskt. Jag vill inte pinka in något revir som jag inte ens tänker använda. Det är totalt onödigt och det kräver alldeles för mycket energi.

I går låg jag och funderade på om jag inte borde bli tillsammans bara för att se till att han inte hittar någon annan. Jag är ju på något sätt rädd att jag kanske ångrar mig en dag och att jag då vill vara med honom trots allt. Som sagt, bortskämt! Samtidigt så inser jag att man inte kan göra så. Att man inte kan hålla kvar någon bara för att man kanske vill ha den lite senare, eller inte.

Nåväl, jag behärskar mig. Jag försöker tänka på annat. Det går så där. Kanske behöver jag en hobby. ;)

Framsteg.

Idag hade jag utvecklingssamtal med min nya chef. Han påpekade att många på jobbet har sett en förändring hos mig, att jag är mycket mer avslappnad, glad och social än tidigare. Han undrade om det hänt något, om jag är förälskad eller har vunnit en miljon på lotto.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Ja, jag är förälskad... i mig själv. Hehe, det låter ju lagom narcissistiskt.
Nej, jag skojar bara. Sanningen är att jag inte tar saker på så stort allvar längre. Jag bryr mig inte nämnvärt om vad andra människor tycker och tänker om mig. Jag värderar mig inte längre genom andra människors ögon och speciellt inte genom människor som inte står mig nära.

Det som är viktigt är vad JAG tycker och tänker om mig själv och det gör också att jag inte tänker så mycket på vad andra människor gör eller säger. I terapin fick jag lära mig att iaktta och beskriva människor utan att lägga in några värderingar i iakttagelsen och det är naturligtvis supersvårt, men mycket, mycket nyttigt.

Jag försöker öva lite varje dag på att vara mindful. På bussen brukar jag iaktta och beskriva människor och det är intressant att det faktiskt lett till att det blir lättare och lättare för varje dag att undvika att döma och lägga in värderingar i andra människors beteenden. Det gör mig till en mycket gladare människa helt enkelt.

Igår kom det ett litet bakslag då exets tidigare ligg fällde en riktigt illvillig kommentar på Facebook (den största källan till irritation) och min första impuls var att vara lika elak tillbaka. Jag använde mig av en terapiövning och efter 10 minuter störde jag mig mer på att jag låtit hennes kommentar irritera mig än på själva kommentaren. Jag orkar inte bry mig om att hon vill starta ett nytt litet minidrama. Jag spelar inte med i det spelet längre. Hon kan inte komma åt mig för jag bryr mig helt enkelt inte.

Jag tycker om den människan som jag håller på att utvecklas till. Hon är en uppgraderad version av mig.

Status.

Jag kunde inte hålla mig borta tyvärr. Har skrivit dagbok ett tag, men det är mycket lättare att skriva när man kan radera, lägga till och flytta om texten precis som man vill. Jag kommer att fortsätta att skriva här ett tag så får vi se hur det går.

Det har ju gått ett par månader sedan senast och mycket har hänt, men ändå inte. Jag jobbar fortfarande på mig själv och har genomgått 13 veckors KBT gruppterapi, där jag förvisso inte fått lära mig något jag inte redan kunde, men där jag aktivt fått lära mig att ändra mitt beteende för att sedan kunna ändra mina tankar. Det har varit väldigt bra och jag känner att det faktiskt ändrat min syn på det mesta, inte bara på mig själv, utan på hela min omgivning.

Jag är lycklig i ordets absolut rätta bemärkelse, inte så att jag går omkring i ett lyckorus hela tiden utan mer att jag känner frid och harmoni. Jag är nöjd med vem jag är och hur jag lever mitt liv. Jag vet att jag har begått massor av misstag i mitt liv, men jag har lärt mig av vart enda ett och upprepar sällan mina misstag. Jag är inte perfekt, inte på långa vägar, men jag är bra nog och jag inser mitt eget värde och det har jag aldrig gjort tidigare.

Det har gått nästan ett år sedan jag och sonen flyttade in i vårt nya hem och på det året har vi kommit riktigt långt båda två. Vi har fått det så mycket bättre och vi känner oss väldigt trygga tillsammans. På ett år har vi bråkat en enda gång och det var ett väldigt sansat gräl som varade ett par minuter. Efter att ha levt med en människa som exploderar titt som tätt uppskattar man verkligen lugn och ro och jag försöker till varje pris att ta upp saker så fort de uppstår för att på det sättet undvika att bli arg. Det är verkligen en stor skillnad. Jag känner inte längre den där oron i magen att helvetet kommer att bryta lös och det i sig gör att jag själv håller mig sansad. Jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag var arg senast.

Ledsen är jag inte heller. Visserligen grät jag för någon månad sedan när jag träffade exet, men mer för att jag kände mig så liten och svag runt honom. Förut tyckte jag att han hade rätt när han ansåg sig vara bättre än jag. Nu inser jag att han är lika fucked up som jag, om inte mer. Han har skött sin karriär exemplariskt och vuxet, men hans privatliv är kaos och han gör samma misstag om och om igen. Han har ramlat ner från den där piedestalen som jag satte honom på och det är ganska skönt faktiskt. Jag känner med honom, han är ledsen och trasig i själen och jag hoppas att han tar tag i det så att han kan bli en lyckligare människa för det är han värd.

Själv har jag lagt det där med kärlek och dejtande på hyllan. Nu när jag äntligen vet mitt eget värde känner jag att jag inte vill dela med mig av mig själv till någon som inte uppskattar det. Jag är livrädd att jag återigen ska hamna med någon som får mig att se ner på mig själv, att klanka ner på mig själv, att tro att jag inte duger som jag är. Kärleken till mig själv är så mycket viktigare än kroppsvärme.