Jag kunde inte hålla mig borta tyvärr. Har skrivit dagbok ett tag, men det är mycket lättare att skriva när man kan radera, lägga till och flytta om texten precis som man vill. Jag kommer att fortsätta att skriva här ett tag så får vi se hur det går.
Det har ju gått ett par månader sedan senast och mycket har hänt, men ändå inte. Jag jobbar fortfarande på mig själv och har genomgått 13 veckors KBT gruppterapi, där jag förvisso inte fått lära mig något jag inte redan kunde, men där jag aktivt fått lära mig att ändra mitt beteende för att sedan kunna ändra mina tankar. Det har varit väldigt bra och jag känner att det faktiskt ändrat min syn på det mesta, inte bara på mig själv, utan på hela min omgivning.
Jag är lycklig i ordets absolut rätta bemärkelse, inte så att jag går omkring i ett lyckorus hela tiden utan mer att jag känner frid och harmoni. Jag är nöjd med vem jag är och hur jag lever mitt liv. Jag vet att jag har begått massor av misstag i mitt liv, men jag har lärt mig av vart enda ett och upprepar sällan mina misstag. Jag är inte perfekt, inte på långa vägar, men jag är bra nog och jag inser mitt eget värde och det har jag aldrig gjort tidigare.
Det har gått nästan ett år sedan jag och sonen flyttade in i vårt nya hem och på det året har vi kommit riktigt långt båda två. Vi har fått det så mycket bättre och vi känner oss väldigt trygga tillsammans. På ett år har vi bråkat en enda gång och det var ett väldigt sansat gräl som varade ett par minuter. Efter att ha levt med en människa som exploderar titt som tätt uppskattar man verkligen lugn och ro och jag försöker till varje pris att ta upp saker så fort de uppstår för att på det sättet undvika att bli arg. Det är verkligen en stor skillnad. Jag känner inte längre den där oron i magen att helvetet kommer att bryta lös och det i sig gör att jag själv håller mig sansad. Jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag var arg senast.
Ledsen är jag inte heller. Visserligen grät jag för någon månad sedan när jag träffade exet, men mer för att jag kände mig så liten och svag runt honom. Förut tyckte jag att han hade rätt när han ansåg sig vara bättre än jag. Nu inser jag att han är lika fucked up som jag, om inte mer. Han har skött sin karriär exemplariskt och vuxet, men hans privatliv är kaos och han gör samma misstag om och om igen. Han har ramlat ner från den där piedestalen som jag satte honom på och det är ganska skönt faktiskt. Jag känner med honom, han är ledsen och trasig i själen och jag hoppas att han tar tag i det så att han kan bli en lyckligare människa för det är han värd.
Själv har jag lagt det där med kärlek och dejtande på hyllan. Nu när jag äntligen vet mitt eget värde känner jag att jag inte vill dela med mig av mig själv till någon som inte uppskattar det. Jag är livrädd att jag återigen ska hamna med någon som får mig att se ner på mig själv, att klanka ner på mig själv, att tro att jag inte duger som jag är. Kärleken till mig själv är så mycket viktigare än kroppsvärme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar