Kan man inte förlåta en oförrätt så kan man inte heller gå vidare. Det kommer alltid finnas med i bagaget och man kommer alltid påverkas tills man kan förlåta på riktigt. För att bli fri måste man utöva förlåtelse och acceptans.
För mig har det verkligen varit det absolut svåraste under terapin, att komma till acceptens. Jag jobbar fortfarande på det och vissa dagar tycker jag att jag kommit långt... men ibland dyker det upp små, små tecken att jag inte alls accepterat och förlåtit saker jag tror att jag kommit över.
När sonen kom hem och berättade om sitt fantastiska resultat på nationella provet i matte var min första reaktion glädje och stolthet, precis som det ska vara. Däremot kom reaktion nummer två kort där efter... "in your fucking face, asshole"! Jag kände revansch gentemot mannen som sa att min son inte var så smart som jag trodde.
Jag har kommit långt, men vissa saker finns fortfarande kvar där inne. Vissa saker måste jag jobba mycket hårdare på att acceptera och förlåta. Jag måste ta tag i det, för varje gång jag låter mitt förflutna påverka mig så förlorar jag tid och energi som jag istället kan lägga på min framtid, på saker som får mig att växa i stället för att tryckas ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar