Framsteg.

Idag hade jag utvecklingssamtal med min nya chef. Han påpekade att många på jobbet har sett en förändring hos mig, att jag är mycket mer avslappnad, glad och social än tidigare. Han undrade om det hänt något, om jag är förälskad eller har vunnit en miljon på lotto.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Ja, jag är förälskad... i mig själv. Hehe, det låter ju lagom narcissistiskt.
Nej, jag skojar bara. Sanningen är att jag inte tar saker på så stort allvar längre. Jag bryr mig inte nämnvärt om vad andra människor tycker och tänker om mig. Jag värderar mig inte längre genom andra människors ögon och speciellt inte genom människor som inte står mig nära.

Det som är viktigt är vad JAG tycker och tänker om mig själv och det gör också att jag inte tänker så mycket på vad andra människor gör eller säger. I terapin fick jag lära mig att iaktta och beskriva människor utan att lägga in några värderingar i iakttagelsen och det är naturligtvis supersvårt, men mycket, mycket nyttigt.

Jag försöker öva lite varje dag på att vara mindful. På bussen brukar jag iaktta och beskriva människor och det är intressant att det faktiskt lett till att det blir lättare och lättare för varje dag att undvika att döma och lägga in värderingar i andra människors beteenden. Det gör mig till en mycket gladare människa helt enkelt.

Igår kom det ett litet bakslag då exets tidigare ligg fällde en riktigt illvillig kommentar på Facebook (den största källan till irritation) och min första impuls var att vara lika elak tillbaka. Jag använde mig av en terapiövning och efter 10 minuter störde jag mig mer på att jag låtit hennes kommentar irritera mig än på själva kommentaren. Jag orkar inte bry mig om att hon vill starta ett nytt litet minidrama. Jag spelar inte med i det spelet längre. Hon kan inte komma åt mig för jag bryr mig helt enkelt inte.

Jag tycker om den människan som jag håller på att utvecklas till. Hon är en uppgraderad version av mig.